Ryan Adams & The Cardinals – Jacksonville city nights

Ryan Adams & The Cardinals "Jacksonville city nights" skivomslag

Altcountry
Ryan Adams & The Cardinals
Jacksonville city nights
2005, Lost Highway
8/10

Strulpellen berör på sin dansbandsskiva

Jag hade nog läst någonstans att Ryan Adams var tvåtusentalets countrygeni. Att han var en strulpelle men en så charmig sådan att det var omöjligt att göra nåt annat än att älska honom. Eller så hade jag säkert sett en bild på honom där han stod i rufsigt hår och rutig skjorta och plutade med munnen och såg cool och barnslig ut på samma gång. Ja, jag minns inte varför, men en dag bestämde jag mig för att jag inte klarade mig en enda dag till utan att höra Gold. Så jag traskade in på den där skivbörsen på Sysslomansgatan i Uppsala och grep nöjt tag i ett lite slitet exemplar av skivan och halade upp en hundralapp ur fickan.

Den skäggige mannen bakom disken såg likgiltig ut när han tog emot pengarna, men när han såg vilken skiva jag ville köpa fick han något saligt i blicken. ”Åhh, den här är ju alldeles fantastisk” log han. ”Och den första är ännu bättre!” Nja, tänkte jag skeptiskt, jag hade läst att den skulle vara typ råcountry och jag lyssnade inte på råcountry. Mannen brydde sig inte om att jag inte svarade, utan fortsatte hänfört, ”Han spelar ju på Södra Teatern idag, det är synd att jag inte hinner dit”. ”Jasså”, sa jag, fortfarande skeptisk.

Två timmar senare satt jag hemma och lyssnade på ”La Cienega just smiled” och förbannade att jag inte köpt skivan lite tidigare, för då hade jag kunnat befinna mig på Södra Teatern istället och fått höra dessa otroligt vackra toner i hela mitt huvud och hela min kropp istället för som nu, genom en trött gammal CD-spelare som man måste slå på för att den ska vilja spela upp nån musik alls.

Det dröjde inte länge förrän jag köpte Heartbreaker också, grät till den, insåg poängen med country och började lyssna på Gram Parsons, Hank Williams III och Emmylou Harris. Men sen släpptes tredje skivan Demolition, fylld av ett och annat guldkorn förpackat bland halvkassa låtar och jag tröttnade lite på strulpellen. Jag tvivlade förvisso inte på att han förr eller senare skulle bli dumpad och olycklig och börja skriva vackra ballader igen, han sa ju själv att ”skivor är som en plåt kakor, jag kommer göra fler”, jag ville bara inte höra skiten han skulle komma att ge ifrån sig tills dess. Detta, i kombination med halvtaskiga recensioner och att jag inte ville köpa skivor till nypris, gjorde att jag inte brydde mig nämnvärt om varken Rock’n’roll, Love is hell pt.1, Love is hell pt. 2, Cold roses, Jacksonville city nights, 29 eller dom osläppta plattorna som skivbolaget lyckades stoppa nån gång däremellan.

Men i förrgår sprang jag på Jacksonville City Nights för 99 riksdaler och fyndet var ett faktum. Nu har jag lyssnat på den oavbrutet i tre dygn (på natten har jag tagit in den subliminalt genom hörlurar och CD-freestylen på repeat). Och jag inser att Ryan har börjat baka kakor med kärlek igen. Han har slutat med dom snabbgjorda chokladbollarna och dom ogenomtänkta sconesen. Och börjat baka kakor med riktigt smör i, från dom sötaste kossorna i hela North Carolina, och rullat dom med omsorg och petat i dom finaste soltorkade russinen han kunnat hitta.

Äntligen skriver strulpellen låtar som får mig att gråta igen. Som får mig att drömma. Som får mig att le. Som får mig att dansa. Som får mig att KÄNNA något. Texterna är bättre än jag nånsin hört honom skriva dom, och då skrev han absolut inte dåliga texter förut. Musikaliskt är det mjukt och countryaktigt, mittemellan Heartbreaker och Gold. Tempot är jämnare, och skivan är en mycket större helhet än det jag hört från honom förut. Det påminner egentligen mer om hans förra band Whiskeytown, fast lite mer vuxet.

Ett par av låtarna är lite anonyma och fastnar överhuvudtaget inte. Och sorgsna ”My heart is broken” läser jag texten till och hoppas att den ska låta som ”In my time of need”. Men den har istället ett tvättäkta countrytempo. Dansbandstempo. En låt där man utan problem kan byta ut texten till ”dunka danka”. Huuuu. Jag ryser. Ingen överraskning i och för sig – vi vet ju alla att Sveriges motsvarighet till country är dansband, se bara på Jill Johnson – men det gör inte saken mindre otäck.

Men knappt hinner jag börja tänka på det där förrän pärlorna dyker upp. Heartbreaker-aktiga låten ”Silver bullets”. Bruce-låten ”The hardest part”. Eller ”Peaceful valley” och ”Don’t fail me now” som har den där oemotståndliga blandningen av country, pop, glädje och tårar som bara Ryan kan receptet till. För att inte tala om den underbara covern ”Always on my mind”. Fast det händer något med män när dom ska sjunga Elvis-låtar, dom tar automatiskt fram sin mörkaste röst och sitt djupaste vibrato för dom är livrädda att låta mindre manliga än Elvis. Nu gör förvisso Ryan låten till sin egen, men han hade kunnat sjunga den ännu lite mer med sin speciella Ryan-röst för att göra mig riktigt nöjd.

Jag kan alltså inte ansvara för att betyget är rättvist i förhållande till alla hans andra skivor, men jag garanterar att det är det i jämförelse med skivor i allmänhet. Jacksonville City Nights är lättillgänglig poppig country för nybörjare. Och Jacksonville City Nights är skivan som får mig att börja yra om saker som ”tvåtusentalets countrygeni” och ”Förlåt att jag svek dig under en period Ryan darling, but you were always on my mind”.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.