First Floor Power – Nerves


First Floor Power - Nerves skivomslag

Indiepop
First Floor Power
Nerves
2003, Silence records
7/10

Vuxnare och mer sansad uppföljare

Det här är den svåra tvåan. Jag vet inte hur det var för bandet men det tog ett tag innan jag kunde lyssna på den här andra skivan. Jag älskar First Floor Powers debut We are the people. Den är full med hitlåtar och bra sväng och texter. Nerves vågade jag inte mig på. Jag var rädd att den inte skulle vara lika bra som den älskade ettan.

Jag är fortfarande lite rädd, men jag har vågat mig fram och hälsat. Nerves är vuxnare och mer sansad. We are the people var arg och ung och nästan tonårspubertal, om man kan säga så. Det var upp-med-näven-och-skrik-ut-det-du-vill-säga-punk-asshole-kid. Haha. Det här albumet besitter inga direkta hitlåtar enligt mig. Det skulle vara singeln ”Happy Endings” i så fall, men det är inte den starkaste låten.

Båda sångarna i bandet har som bekant gjort soloskivor: Jenny Wilson, mer uppmärksammad och känd än Karl-Jonas Winqvists band Blood Music. Basisten Sara Wilson, som också backat upp med bas bakom syster Jenny, såg jag på Emmabodafestivalens lilla scen tillsammans med den till en början rätt knäppa (men sedan förstod jag att han bara ville vara unik och konstnärlig) Sir Eric Beyond. Och inte att förglömma trummisen Per Lager, som har trummat med Karl-Jonas i Blood Music.

Dessa sidoprojekt eller solokarriärer till trots vill jag gärna hålla dem samman och se dem som ett enat First Floor Power. Jag väntar mer beredd på tredje albumet. Det ska jag nog inte vara så rädd för att bekanta mig med. För First Floor Power är inte skilda, trots barntillskott och sjukdom, de är lyckliga särbos med ett väldigt bra förhållande just nu.

Lyssna gärna på de bästa låtarna: ”Street fighting” och ”How I lost my juvenile smile”.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.