Pen Expers – Bring on the heartache

Pen Expers - Bring on the heartache

 

Postpunk
Pen Expers
Bring on the heartache
2006, Fold 4
2/10

Postpunk baserat på ett missförstånd

Jag såg för ett tag sedan Anton Corbjins svartvita tolkning av Joy Divisions sångare Ian Curtis liv och död. Den var fin och snyggt gjord utan att sätta några djupare spår – vilket deras musik verkligen gör. Kanske var det bristen på fokus i Ians musicerande, hans roll som briljant textförfattare och sångare som gjorde att jag kände att filmen aldrig gav den djupare förståelse jag hade hoppats att få av hans självmord. Det bästa svaret hittar man fortfarande i Joy Divisions musik och texter.

Joy Division har kanske av denna anledning blivit ett otroligt missförstått band. Svaren till Ian Curtis och hans bands storhet har hela tiden letats efter utanför musiken och skapat en högst oönskad mytbildning. Bandet har oförståeligt blivit ihopklumpat med band som The Cure, The Birthday Party och Sisters of Mercy. En samling drönande gothband helt utan Manchesterbandets originalitet och experimentlusta. När de istället hör hemma i samma postpunk-kontext som The Fall, Gang of Four, The Slitz, The Buzzcocks och Young Marble Giants.

Pen Expers känns tyvärr komna lite ur samma typ av missförstånd. Samma typ av missförstånd som Interpol begått som är väl den mest passande samtida utländska referensen. De, och alla andra, får självklart ha sin egen bild av vad Joy Division är och var. Men i Göteborgsbandets version blir de berövade på allt som gjorde dem så unika och viktiga. Precis som Joy Divisions sista album Closer innehåller Bring on the heartache nio låtar men där vill jag avsluta jämförelserna.

Det är milsvid skillnad mellan Closers sakrala känsla och uppriktighet till dessa hopplöst anonyma låtar. Jag är ganska orättvis som jämför Bring on the heartache med ett av 1900-talets största populärkulturella verk. Men eftersom Pen Expers igen, precis som alla andra innan dem, klumpar ihop Joy Division med The Birthday Party och hamnar väldigt nära Interpol och The Editors meningslösa svartrock med kajalpenna så kan jag inte låta bli att ännu en gång bli lite irriterad. Ursäkta mig.

Johanni Sandén

Den här recensionen är även publicerad i Stardust #4, januari 2008.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.