Jason Isbell and the 400 Unit – The Nashville sound

A black and white picture of Jason Isbell and the 400 unit.

Altcountry
Jason Isbell and the 400 Unit
The Nashville sound
2017, Southeastern Records
10/10

Altcountry av finaste snitt

Det första jag hörde med Jason Isbell var ”Goddamn lonely love” från skivan Live from Alabama. En gammal pärla från tiden när Isbell sjöng i countryrockbandet Drive-by Truckers. Låten dryper av desperation och Isbell sjunger med sådan inlevelse att det var stört omöjligt att inte lyssna femtio gånger i sträck. Med eller utan sitt kompband The 400 Unit har han sedan dess gett ut skiva efter skiva, den ena mer fantastisk än den andra.

”Goddamn lonely love” har blivit måttstocken med vilken som jag mäter allt Isbell gör hädanefter. Motsvarigheten till Ryan Adams ”Oh my sweet Carolina”. Isbell har varit nära att komma upp i Goddamn-nivå flera gånger, exempelvis i ”Elephant”, ”24 Frames” och framförallt i makalösa ”Cover me up”. Ingen skiva har dock varit riktigt helgjuten.

Förrän nu, med The Nashville sound. Till en början var jag lite skeptisk till ”Anxiety” och ”Cumberland gap” som jag tyckte var skränigt oborstade på ett ohyfsat sätt. Men så åkte jag till Toronto, köpte en cowboyhatt och traskade iväg till Massey Hall, där Isbells merchandisekille vägrade sälja en keps till mig eftersom han tyckte att min hatt var snyggare. På spelningen öppnade de självsäkert med ”Anxiety”, senare kom en rivig och mycket catchy ”Cumberland gap” och plötsligt var all min tveksamhet som bortblåst. Den enda låt som jag glömmer bort i samma sekund som jag stänger av skivan är ”Chaos and clothes” men den texten verkar vara en charmig blinkning till polaren Ryan Adams så den är omöjlig att inte gilla ändå.

”If we were vampires”, hyllningen till frun (och numera bandmedlemmen) Amanda Shires, är den vackraste kärlekslåt jag har hört sedan ”Goddamn lonely love” – av ett helt annat snitt. En stillsam, till synes enkel ballad som berör in i märgen med sin insikt om att livslång kärlek ändå inte varar för evigt. På Youtube kommenterade någon med följande sanning: ”Hey, what do you know? The worlds greatest living pure songwriter wrote another instant classic” och det är svårt att säga emot.

”Last of my kind”, ”White man’s world”, ”Hope the high road” och ”Something to love” rullar på alldeles självklart från vers till vers, som om de aldrig kunde vara på något annat sätt. Tillsammans med Isbells ovanligt trovärdiga röst med det där bettet av southern twang blir det en oslagbar kombination.

Jason Isbell lyckas perfekt balansera avstamp i det personliga med politiska kommentarer till omvärlden. Det känns oerhört fräscht att få ta del av altcountry av finaste snitt vars texter berör såväl sexism som rasism på ett helt naturligt sätt. Mitt bland elände och omvärldskritik lägger också Isbell ett bomullsmjukt lager av tröst inför framtiden. Det gäller framförallt i avslutande ”Something to love” som lämnar oss med en varm känsla i själen av att allt kommer att ordna sig, inte minst nu när en av vår tids bästa låtskrivare är i sitt absoluta esse.

Den här recensionen är även publicerad i Stardust #5, mars 2018.

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.